.

Inga bilder idag heller, orkar inte nu. Har gjort nada idag. Den senaste tiden har jag känt mig så himla nere, allt är verkligen sämst. Jag har ingenting? Det är så jobbigt när man är i såna perioder. Likadant var det i ettan, fast då ännu värre. Då trodde jag att det berodde på medicinen jag åt men jag tror fan att det snarare var dålig tajming som gjorde det hela. När jag började ettan öppnades en ny värld, det hände sjukt mycket. Samma sits är jag i nu. Har ju precis slutat skolan och det är nu som förstadiet till det riktiga livet tar fart. Jag som trodde att livet redan hade varit i princip?

Det är så konstigt det där, man kan tro att livet varar en hel evighet, att det aldrig kommer att ta slut. Ibland känns det som om man står och trampar på samma ställe och inte kommer en millimeter framåt. Tänker jag tillbaka i mitt liv så känns det ju som om det gått hur fort som helst. Jag minns fortfarande så väl den där allra första dagen i matsalen på fyris. Då jag glad i hågen gick fram mot bordet där Z och tre andra tjejer i vår dåvarande klass satt och åt. Allt kändes så bra då. Nytt men ändå samma som innan, skola. Humörsväningningar och galet med hormoner gjorde en livets berg och dalbana till vardagsmat.

Mina tankar går till min älskade farmor. Inatt drömde jag att hon var hemskt dålig och inte hade lång tid kvar. När jag ser henne, som är sjuk i alzheimer, känner jag att livet är alldeles för kort. Idag kan hon knappt gå ett enda steg ens med rullator och folk som håller i henne. När hon sitter där rakt upp och ner försvinner hon ibland. Det är som ett tomt snäckskal där ingen längre bor. Helt plötsligt kan farmor dyka upp i sitt skal igen och bli nästan, nästan som vanligt. Nu bor hon tillsammans med farfar på ett ålderdomshem som verkligen måste vara världens bästa. Och det är exakt vad hon förtjänar. När pappa fyllde 51 för några veckor sen kom jag att tänka på att det var 51 år sedan hon faktiskt födde barn. Ung, frisk och fräsch och med en nybildad liten familj att ta hand om. 51 år senare klarar hon inte ens att ta hand om sig själv. Det känns rätt märkligt att det kan ändras så mycket.


I våras sprang vi ut, Z och jag, för sista gången från fyrisskolans c-utång. Allt tankarna kretsade kring då var "YES, inget mer plugg med läxor och prov!". Visst, jag hade helt rätt. Sen kom "okej, jag måste ha ett jobb!". Helt rätt det med, och helt okej. När jobbet väl kom blev det vakuum i skallen på mig.

Det känns som om innan har det alltid varit nån som har sagt åt en vad man ska göra och inte göra. Ända sen man föddes har mamma och pappa stått där bakom en med ett vakande öga och sagt vilken väg man ska gå. Sen började skolan och man fick fråga sig runt vilken väg som var bäst att gå. Nu har jag ingen att ens fråga längre för det är min egen tur att svara. Men vad gör man när man står här med tusen frågor och lika många tomma svar?

För det är så det är nu. Vad vill jag? När vill jag? Vart vill jag?
Och jag har fortfarande inget svar. För första gången förstår jag Z för jag mår riktigt riktigt dåligt av att inte veta vad jag vill.